Hejdå Beijing

5 månader har gått sedan vi landade på en smoggig flygplats i mitten av januari. Kom till en stad tömd på folk inför nyåret. Visste inte vad vi hade att förvänta oss, aldrig åkt till Kina förut.

Lämnade snabbt Beijing och reste runt i ett Kina fullt av turistande Kineser, frös i hotellrum utan uppvärmning. Gick vilse i städer som var alldeles för stora.

Åkte tillbaka till Beijing i mitten av februari, började skapa ett vardagsliv, hittade lägenhet, flyttade in, började skolan. Sedan har livet rullat på här i Kinas huvudstad. Har blivit tokigt frustrerade på det kinesiska skolsystemet, ätit kinamat tills vi spyr, hittat till platser vi aldrig sett förut flera gånger i veckan, sprungit påhejade av entusiastiska kineser i en närliggande park när luften varit alldeles för dålig, träffat vänner, sjungit karaoke med 15 kineser, varit på hemmafest med 20 kineser, vaknat upp mitt i natten av att lägenheten badar i vatten pga en trasig tvättmaskin, åkt på massa utflykter, vågat prata mer och mer kinesiska, längtat efter Sverige ibland så mycket att ingenting är roligt, gillat Beijing ibland så mycket att man aldrig vill åka hem, hatat Beijing för att det är alldeles för mycket folk här och alla petar i näsan, suttit i en park och bara älskat kineser jättemycket för att de är så sociala och trevliga och målar kalligrafi på dammig asfalt.

Och nu åker vi härifrån.