Emei Shan 峨嵋山 - Apor, snö och buddhistiska tempel

För några dagar sedan var vi vid det 3000m höga Emei Shan, ett av Kinas heliga buddhistiska berg. Vi var där i två dagar, tillsammans med horder av kinesiska turister, och bodde i en liten turistby vid bergets fot och åkte upp med buss för att vandra på dagarna. När vi kom till vårt hotell blev vi väldigt glada över hur varmt och skönt vårt rum var, minst 20 grader, och kunde nästan ha överseende med möglet i taket, utsikten rakt in i en betongmur som är vårat enda skydd mot en busstation med bussar som äälskar att tuta, rökande kökspersonal utanför vår dörr.. Men precis när vi ska släcka går strömmen i hela huset. Vi hör hur personalen börjar springa runt och skrika men strömmen kommer inte tillbaka. När vi vaknar på morgonen är det 7 grader varmt i rummet, och ljuset funkar inte.

Första dagen tog vi buss och linbana upp för nästan halva berget och gick ner. Emei Shan är fullt med gamla buddhistiska tempel. Det första vi kom till var Wannian, som konstruerades på 800-talet (stora delar brann tydligen i mitten av 1900-talet, men har restaurerats).

Även vid snögränsen blommade träden fortfarande, tänk om det kunde vara så i Sverige.

Efter en timmes vandring i trappor kom vi till Qingyin Pavilion.

Efter det fortsatte stigen till Ecological Monkey zone, där vi trängdes med horder av kineser. Många hade med sig makak-mat som de sträckte ut till aporna, men när aporna blev för närgångna blev folk rädda och började slå mot dem med sina pinnar. Så makaerna var väldigt uppstressade. Det gick omkring typ vakter med slangbellor som makakerna var rädda för, egentligen inte en så kul syn.. Vi fick mer sympati för apan än för kvinnan som sträckte ut mat och som resultat av det blev biten i benet (i och för sig en inte helt opartisk åsikt...och vi blev lite rädda för aporna efter det...). En kinesisk pappa lekte hjälte när hans dotter blev rädd för makaken och sprang med sin pinne och skrek mot den.

MEN för de som gillar apor, och det gör vi ju (vissa lite mer än andra), skulle vi vilja säga att det var en drös med himla fina små apor uppe i berget, med vinterpäls och allt. Vi tar en titt.

Men som sagt, aporna var lite närgångna, och är man lång (som en 169 cm lång person är här) så kan man bli använd som transportsträcka...

Efter aporna tog vi oss ner, eller snarare följde en väg som gick upp och ner, varje trappa möttes med sådan här entusiasm.


Följande dag åkte vi upp på toppen och tog oss upp till Golden summit. Vi hade hoppats på en fantastisk utsikt, istället fick vi detta:

Något besvikna över dimman roade vi oss med att fota Kineser som inte sett snö förut och som fotade varandra.

Ett par timmar senare var vi nere i lummigt grönt och 7 grader, lite knäppt.

Hej så länge!